Musikalisk forskning & utveckling
Moderna företag lägger idag 3-10% av sin omsättning på forskning och utveckling av sin verksamhet, i allt väsentligt för att fortfarande finnas kvar tio år senare. I svenskt musikliv står – med några flagranta undantag – det så kallade fria musiklivet för hela forsknings- och utvecklingsverksamheten. Att bedriva kontinuerlig musikalisk verksamhet på hög nivå med mycket små ekonomiska resurser kräver en uppfinningsrikedom, snillrikhet och fingertoppskänsla utöver det vanliga. Men som alla F&U-avdelningar vet är utveckling en riskfylld verksamhet; ofta är det just de misslyckade experimenten som banar väg för de framgångsrika.
Är det då samhällsekonomiskt försvarbart att just den del av musiklivet som har minst resurser att verka professionellt, även ska stå för det riskfyllda men nödvändiga utvecklingsarbetet? Vore det inte mer rimligt att fler institutioner skulle följa i Operans fotspår och avsätta en del av sin verksamhet till konstnärlig forskning och utveckling? Med detta menas inte enbart att beställa nykomponerad musik, eller framföra sällan tidigare hörd musik av äldre svenska komponister; något som otvivelaktigt bör höra till institutionens huvuduppdrag.
Nej, forskning och utveckling handlar om två parallella spår; Innovation och Utvärdering. Innovation betyder kort och gott att upptäcka en oprövad idé – inom exempelvis experimentell konstnärlig gestaltning, förhållandet till nutiden, publikutveckling, eller tusen andra fält – planera genomförandet, och slutligen sätta idén i verket. Utvärdering handlar om förståelsen av den idé Innovationen frambringat. Att analysera och begripa grundidéns potentiella värde, följa vägen mot genomförandet, och efteråt diskutera aktivititeten med samtliga berörda parter, inte minst publiken. Samt att slutligen – och här kommer det fina i kråksången – i samarbete med den eller de som genomförde Innovationen komma fram till om idén är användbar och bör utvecklas vidare.
Att bedriva ett metodiskt forsknings- och utvecklingsarbete är inte en lyxverksamhet, utan förutsättningen för en hållbar utveckling av den svenska musikkulturen. Få är väl bättre skickade att hjälpa svenska institutioner med detta utvecklingsarbete än just de fria musikaktörerna; arrangerande musikföreningar, kammarmusiker, tonsättare och ljudkonstnärer som i sin dagliga gärning uppfinner, musicerar och utvärderar varje dag.
Det är inte en naturlag som gör att samhället fortsätter inse vikten av offentligt stödd musikverksamhet, det är en serie av medvetna beslut. Om det är vi i svenskt musikliv som i framtiden ska fatta några av dessa beslut, och inte andra som ska fatta dem åt oss, är det också vi som tillsammans måste leda vägen fram emot besluten.
3% av budgeten till forskning och utveckling är en bra början.
Martin Q Larsson